Berättelsen om Bryggeriet, del 1
Från adelsmän och mångmiljonaffärer till bubblande underverk
Bryggeriet i Bromma vilar på en dramatisk berättelse om stormaktstidens adelsmän, mångmiljonaffärer och visioner om industriell framtid. Tillsammans med kulturhistorikern och arkivarien Hampus Busk reser vi genom århundraden av maktkamp, stadsplanering och stora förvandlingar – fram till ögonblicket då Ulvsunda blir platsen för ett av folkhemmets mest storslagna bryggeriprojekt.
Flygfoto från 1934 som visar Ulvsundas industribebyggelse och omkringliggande fält. Bildkälla: CC/by
Stockholm – en modern storstad
På 1800-talet förvandlades Stockholm från en trög huvudstad till en vibrerande modern storstad.
– Freden, vaccinet och potäterna, förklarar Hampus Busk.
Tillsammans med tekniska landvinningar som telegraf, gasljus och ångmaskiner fick utvecklingen fart. Stadens befolkning växte snabbt – men med trängsel, smuts och ohälsa i innerstan växte också idén om att flytta industrierna utanför tullarna. Samtidigt stod stora lantegendomar som Ulvsunda redo för nästa kapitel.
Fastighetsklippet som förändrade allt
År 1900 dog Gustaf Samuel Åkerhjelm – den siste fideikommissarien (innehavaren av ett fideikommiss, alltså en ärftlig egendom som inte fick delas upp eller säljas) på Ulvsunda. Plötsligt var hela egendomen till salu. Ett konsortium under Knut Agaton Wallenberg, från Stockholms Enskilda Bank, slog till och köpte området för 525 000 kronor.
– Det var ett fastighetsklipp av rang, säger Hampus Busk. I princip köpte de hela Bromma.
Wallenberg mötte först kritik, men två år senare hade investeringen tredubblats genom uppstyckning och försäljning. Det blev en väckarklocka för staden, som nu började köpa mark mer strategiskt för att styra utvecklingen. Ulvsunda blev en viktig pusselbit i Stockholms framtid. Det var också här någonstans som det gamla mötte det nya. Ett pampigt renässansslott vid Ulvsundaviken – uppfört av Lennart Torstensson efter trettioåriga kriget – hade varit navet i det gamla fideikommisset. Marken hade varit sammanhållen i sekler. Nu började den styckas upp för en ny epok.
Illustration av Ulvsunda slott från 1600-talet. Från Suecia antiqua et hodierna. Bildkälla: CC/by
En storslagen plan och en flygplats
Stockholms planer var grandiosa. År 1912 togs ett beslut om att göra Ulvsunda till ett av Europas största industriområden. 270 hektar mark, åtta järnvägslinjer och stora kajer för sjöfart. Det var visionen. Men så kom första världskriget.
– Ulvsunda blev aldrig det industriella nav man drömt om, säger Hampus.
Ett fåtal fabriker etablerades, men stora delar av området låg kvar, platt och tomt. Tills något annat tog form. År 1936 invigdes Bromma flygplats – Sveriges första riktiga landbaserade flygplats. Ulvsunda fick en ny roll, nu som industriområde i flygets skugga.
Ett nytt monument i folkhemmets namn
Stockholm hade länge varit en bryggeristad med namn som St Eriks, Münchenbryggeriet och Hamburgerbryggeriet. Men 1900-talet förändrade allt. Färre, större bryggerier tog över genom fusioner och effektivisering. Pripps blev 1964 Nordens största bryggerikoncern.
– Det handlade om hälsa, logistik och nya samhällsideal, menar Hampus Busk.
De gamla innerstadsbryggerierna passade inte längre. Folkhemmet krävde en ny sorts produktion, med moderna flöden och bättre arbetsmiljö.
Ulvsunda, med sitt vatten, sina transportleder och sin industrimark, blev den perfekta platsen. Det var här, mitt i korselden mellan politik, stadsutveckling och industriella drömmar, som det nya Prippsbryggeriet reste sig – ett monument över en ny tid.
En sak till…
Den första människan vi känner till från Ulvsunda hette Björn. Det vet vi tack vare en runsten i Riksby, där han lät rista in att han bodde. Historien börjar i sten och slutar i tegel. För att göra plats för bryggeriet sprängdes 100 000 kubikmeter berg. Sedan murades 3,5 miljoner tegelstenar upp, en för en. En ny tid tog form och med den öppnades dörren mot nästa kapitel: ett bryggeri i världsklass och en flygplats som satte Ulvsunda på kartan.
Men det, det är en annan berättelse.
Hampus Busk arbetar som kulturhistoriker och arkivarie på Stockholms stad och har lång erfarenhet av att dokumentera platsers historia. Han har bland annat arbetat med Rosendals slott, Galärvarvet och skrivit ett dussin böcker om arkitektur och stadsutveckling.